Andreas Lifvendahl, Imint
Sponsrat

Han trivs med att vara underdog: ”Jag ville visa att det omöjliga är möjligt”

Reading Time: 5 minutes

När Andreas Lifvendahl lämnade IMINT första gången trodde han inte att han skulle komma tillbaka och ta bolaget från två personer till över 30.

Andreas Lifvendahl satt på pendeltåget på väg till en anställningsintervju för ett större bolag när han såg en blänkare i tidningen om att ett litet Uppsalabolag hade vunnit pris.
– En startup i Uppsala? tänkte jag. Det visade sig sen att de sökte en säljchef så jag träffade grundaren Harald och tycke uppstod direkt, berättar Andreas.

Innan pendeltågsturen hade Andreas haft en lång karriär på ett mjukvarubolag och han kände att han ville vara med och bygga upp något från början och få tillbaka ta över världen-känslan.
– Jag blev den fjärde personen och när jag började var det ett litet forskningsnära bolag som jobbade med förbättring av bild i drönare.

Det låter avancerat.
– Ja, och det blev snabbt ett försvarsinriktat företag för där fanns pengarna för drönarmarknaden i slutet på 00-talet.

Blev det som du tänkt dig?
– Imints grundare Harald, som då också var VD, är en ärkeentreprenör på gott och ont för han ser bara vägen framåt. Skygglappar för allt som kunde vara hinder för målet. En otroligt viktig egenskap för att våga bygga något från scratch. Han tänkte att nu var det bara att gå ut med orderblocket och håva in affärerna.

Gjorde du det, håvade in affärerna?
– Vi var inte riktigt där än om man säger så. Jag jobbade på och fick in affärer som egentligen var sidospår till kärnverksamheten. Bland annat en affär där vi gjorde bildförbättring för ubåtar.

Efter 1,5 år kände Andreas att det fick räcka för den här gången och tog jobb som kontorschef för ett konsultbolag istället.
– Det var annorlunda. Jag har jobbat med produkter hela mitt liv men nu var det människor som blev varan istället och det var väldigt lärorikt. Det tråkiga med den branschen är att bra konsulter får jobberbjudanden och försvinner bort. Och det är svårt att få bra betalt för de som är riktigt duktiga, eftersom de blir klara med sina uppdrag snabbt.

 

Det var någon typ av revanschlusta

 

Men det dröjde inte länge förrän Andreas blev uppringd igen av styrelsen och fick frågan om han ville komma tillbaka som VD.
– Det blev ett antal sömnlösa nätter då kan jag säga.

Varför?
– Tryggheten. Jag hade barn, tjänstebil, huslån och ett jobb jag trivdes med. Jag har aldrig sett mig som en typisk modig entreprenör. Min fru blev galen på mig för att jag inte kunde bestämma mig. Hon pushade för att jag skulle hoppa på. Hon visste nog mer om mig än mig själv, och vad jag får energi av.

Hur kom det sig att du tackade ja?
– Möjligheten att få bygga något tog över igen. Känslan av frihet och att jag visste att det fanns något bra att bygga vidare på. Det var någon typ av revanschlusta.

Den är stark.
– Ja, jag skulle fan visa dem. Det finns något här som jag kan få att växa.

Andreas hade redan varit inne en gång och sett den potential som fanns i tekniken och idéerna från första vändan hade mognat hos styrelsen som kände att det var dags att göra verklighet av det.

Har du ångrat dig någon gång?
– Första året var en mental process. Jag var full av energi när jag tog mig an det här men vi var bara två personer i bolaget när jag tog över. Det var jag och teknikchefen.

De stora ägarna var hela tiden närvarande och påminde om att det nu var år fem medan Andreas kände att nej, det är min femte månad.
– Det var kniven mot strupen men efter ett tag släppte min oro vilket var viktigt. När vi gav oss in på marknaden för smartphones var det många bitar som föll på plats.

Kniven låg inte lika nära strupen längre och när förfrågningarna från Samsung och de andra stora drakarna började trilla in förstod de att de var något på spåren.
– Det fanns något här som de stora bolagen letade efter. Videostabilisering var rätt kasst då, kamerorna var bra men video var trasigt. Jag kände att vi hade träffat rätt med vår produkt.

Det visade sig också när Imint senare fick pris för årets innovation och 2015 blev en intensiv period när företaget togs till börsen.
– För mig var det en helt ny erfarenhet och det har varit en väldigt lärorik resa.

Vad skulle du säga att du bidragit med?
– Jag är tålmodig och strategisk. Jag kunde bära många hattar när bolaget fortfarande var litet och jag har skapat en vinnarkänsla i det team vi har nu.

Hur har du gjort det?
– Med vänlighet. Jag har aldrig behövt pusha mina medarbetare för att de ska prestera utan jag har visat på mitt sätt att jag vill lyckas, och att vi lyckas eller misslyckas tillsammans. Jag tror det har smittat av sig. Alla såg oss som en outsider på världens största konsumentmarknad men att varje dag tro och veta att vi ska bli marknadsledande skapar en framgångsspiral.

Vad driver dig framåt?
– Jag älskar underdog-känslan. Att visa att det omöjliga är möjligt. När jag är på mässor runt om i världen kan jag ibland titta på den största montern och tänka att nästa gång har vi den största montern. Vänta bara.

Nästan alla kommer i kontakt med video dagligen och ofta blir vi besvikna över resultatet och det är vad Imint ska ändra på med sin produkt Vidhance.
– Om du tittar på ett omslag av ett magasin och jämför det med en bild du tagit som du är nöjd med och som du lagt ner lite tid på. Då ser du självklart att det finns en skillnad men den är inte så stor om man jämför med video.

Hur menar du?
Tittar du på en reklamfilm och jämför det med filmen från barnens skolavslutning så är skillnaden astronomisk. Hoppet är så mycket större än vi tror för att vi ska bli nöjda.

Och det är det ni håller på att lösa?
– Ja, det är det vi ska lösa. Men på sikt är telefonanvändarnas möjlighet att skapa bra video bara ett basläger. Vi har kameror överallt, och de blir bara fler. Video växer snabbt, och det är både människor och maskiner som både ska skapa och konsumera eller analysera. Vår teknik och kompetens sätter egentligen få hinder. Det gäller bara att ta saker i rätt ordning, och rikta fokus på en uppgift i taget. Ska du tända en brasa med ett förstoringsglas, måste du ha knivskarpt fokus på rätt torra löv. Har du väl fått eld, kan du samla och lägga på hur mycket ved som helst.

 

I Japan är man respektfulla och artiga

 

Under intervjun kryper det fram att Andreas älskar att resa och att han ofta valt jobb utifrån möjligheterna att få upptäcka världen och det har blivit många resor till Asien senaste åren.

Det måste vara lärorikt att göra affärer med så många olika länder?
– Ja, nyttigt och ibland frustrerande. Reglerna för affärer i Kina är helt annorlunda än i Japan till exempel.

Vad är skillnaden?
– I Japan är man respektfulla, artiga, det går ganska långsamt och det tar lång tid att bygga upp en relation. Kraven är enorma men har du väl fått deras förtroende så kommer ni jobba ihop i tio år. Att presenteras som en ny underleverantör till ett Japanskt bolags högre chefer är som att presentera sig som en ny fästman till familjens dotter. I Kina träffas man mer i baren, säger Andreas med ett skratt.

Vilket föredrar du?
– Jag är ett stort fan av den Japanska kulturen men det finns för- och nackdelar med båda. Fördelen med Kina är att de är väldigt action- och resultatinriktade. De är öppna för alla som kan lösa ett viktigt problem. Det underlättade för oss i början när vi var ganska okända.

Imint har vuxit och nu är det inte bara Andreas och teknikchefen som sliter varje dag utan nu är de över 30 medarbetare.

Känner du dig stolt när du tittar ut över alla medarbetarna?
– Otroligt stolt. Att varje dag bli glatt överraskad över initiativen som tas. Att få se medarbetare växa snabbt och ta mycket ansvar. Förut hade jag och min teknikchef hand om varsin planhalva, nu är jag lagledare för en stor trupp istället.

Hur ser nästa år ut?
– Vi kommer bara fortsätta att växa, avslutar Andreas.

IMINT är noterade på Spotlight.